ShipToGaza Norway

"Et siste brev"

Av: Charlie AndreassonDSC 0428

Det här blir vad jag förmodar det sista jag skriver från Gaza, oPt. Inte för att det inte finns något mer att berätta – här döljer sig en ny historia under varje sten – utan för att jag snart kommer att lämna denna lilla kustremsa där så mycket ryms. Lidande, utsatthet, död och lemlästning, förtvivlan och krossade hem och liv utan framtid. Men också så mycket kärlek, så mycket vänlighet, leende ansikten och lekande barn med smittande skratt. Och så denna nyfikenhet och omedelbara acceptans av mig som främling, så oerhört fjärran det framväxande bruna Europa.

 

Det här blir mitt tack och adjö. Ett uppriktigt tack för att jag har fått möjlighet att publicera mina tankar, funderingar och iakttagelser. Ett ödmjukt tack till alla er som velat ta del av dem. Och ett lite speciellt tack till er som har tagit kontakt med mig för mina texters skull; det har ibland gjort mig lätt generad helt i enlighet med Jantelagen men också gjort mig – i smyg förstås – stolt. Men det har också drivit mig att fortsätta, att vilja bli bättre. Att ta de nödvändiga kontakterna för att kunna få ihop nästa text, och nästa. Samtidigt skall jag här och nu erkänna att jag har begagnat mig av den här möjligheten till publicering som skrivövningar, och jag har levt i tron att texterna har blivit gradvis bättre, men när jag nyligen och för första gången gick igenom tidigare texter insåg jag att så inte var fallet. Jag kan inte annat än be om ursäkt för detta.

Det finns så mycket mer att skriva och rapportera om. Här finns hem för föräldralösa, och det senaste kriget har ryckt ifrån ytterligare 1500 barn deras föräldrar; nu kommer inte alla dessa barn att placeras i hem utan flertalet kommer sannolikt tas hand om släktingar. Men om inte detta vore ett uppslag för en text, vad vore? Där är den annalkande säsongen för sådd, men bönderna har fått sina hus och åkrar förstörda. Stridsvagnar och bulldozrar har redan trängt in i Gaza i strid mot eldupphöret, men motståndsrörelsen har hållit sig kalla och inte attackerat dem trots att de enligt internationell rätt har rätt till det. Fiskare har blivit beskjutna ett flertal gånger, sex har arresterat, en båt har blivit beslagtagen. Också detta i strid mot eldupphöret. Där är de tillfälliga bostäder i korrigerad plåt från Förenade Arabemiraten som håller på att resas, hundra stycken. En god start, men inte ens tio tusen sådana baracker räcker, och snart är vintern och regnet här. Hur mycket finns det inte att skriva om.

Det är inte många dagar kvar tills jag skall försöka ta mig härifrån, och jag skall ägna tiden åt att avsluta projekt, inte påbörja nya. Al-Mazan, en organisation i nära samarbete med FN och HRW, har bett att få ta del av mina fotobevis på krigsbrott, allt som berör Arken är för min del avslutat, inom ISM hade det efter mycket kämpande äntligen börjat röra på sig i frågan om vår närvaro bland fiskarna på en långt mer regelbunden basis. Det projektet kommer jag inte hinna få se slutföras. Det kom till ett tillfälligt men omedelbart stopp när kriget inleddes, och det har inte mer än trevande börjat röra på sig igen. Att det svider lite inom mig för att jag inte kan vara med på den resan är meningslöst att försöka dölja. Hade jag inte varit tvungen att ta mig hem hade bara det projektet varit värt att stanna ytterligare ett år. Istället får jag inrikta mig på att städa ur min lägenhet, försöka få en eftermiddag för mig själv och Moby Dick på ett strandkafé, försöka komma ut på en sista tur med fiskarna, ta adjö av vänner jag fått och tacka dem för allt, och avsluta den här texten, den sista.

Tack och adjö

 

Charlie

Donasjoner

Donasjonskonto:

1503.18.33598 

Kjøp sjømil!

Kjøp "Eventyret med Estelle"

Bli medlem!

Kunstlotteri

Annonser