ShipToGaza Norway

Tilbake i Beit Hanoun

Av: Charlie Andreasson

Tillbaka till Beit Hanoun snart två veckor efter den israeliska offensiven som höll oss fångna på sjukhuset där. Det var andra dagen på det 72 timmar utlysta eldupphöret, och det var mer DSC 1382trafik på vägar och gator än vad det hade varit under de senaste fyra veckorna, och det var långt fler människor i rörelse. Jag och en engelska, Rina Andolini, tog oss till det numera igenbommade sjukhuset och blev genast igenkänd av några män utanför dess portar, män som senast jag såg dem var fullständigt utmattade och klädda i sina gröna sjukhuskläder. Jag frågade försiktigt om det fanns någon möjlighet att komma in för att beskåda förödelsen en gång till och en nyckel trollades genast fram, den grova kättingen avlägsnades och dörren öppnades för oss.

 

Allt var sig likt sedan morgonen då vi till sist kunde ta oss därifrån, ingenting tycktes ha avlägsnat. Glaset låg fortfarande utspritt över britsar och golv, murdammet likaså. Men den korridor där vi tillbringade den långa natten kändes nu ödslig. Ansiktena på alla de kvinnor med slutna ögon fanns inte längre där, barnen på madrassen framför mina fötter var borta. Bara smutsen återstod. På ovanvåningen hade dock någon tagit tillvara på madrassen som var på britsen under den leende elefanten på väggen, en katt gick jamande omkring bland nedfallen puts och glassplitter. Men det gapande hålet i väggen var kvar, och stående i dess öppning mätte jag med blicken avståndet till var stridsvagnen måste ha avlossat granaten. 30 meter. Inte mycket mer.

Strax intill sjukhuset, med bara en lekplats emellan, är en kyrkogård. Det var tydligt att den varit under kraftig beskjutning. Rester av projektiler låg utspridda, krigsdamm täckte de få gravstenar som ännu var i ett stycke. I dess bortre ända höll några män på att gräva. Jag tog en spade och hjälpte dem att avtäcka stenarna en halvmeter under marken, hjälpte att lyfta upp dem. Ytterligare en kropp skall läggas där. Nära två tusen kroppar har och skall läggas i jord. 

Vi deltog inte i begravningsakten, gick istället in i en intilliggande moské. Den stora takkronan låg mitt på golvet bland smuts, damm och glassplitter. Vi gick rakt igenom moskén, där behövdes ingen dörr, och mötte ett par bärande på sin lilla dotter över ruiner av vad som en gång varit bostadshus. De bjöd med oss in i ett hus som på insidan såg förvånansvärt intakt ut men där varken el, vatten eller sanitet längre fungerade, bjöds på te av människor som knappt har någonting; de drack själva ingenting och de sa nästan ingenting. Vad fanns där att säga som inte kan ses.

DSC 1393Några unga män sökte igenom ruinerna till vad som en gång varit deras boning. Jag klättrade upp, plockade upp några glas som mirakulöst klarat sig. Men det var inte mycket mer som kunde räddas. En annan familj stannade inte långt därifrån med ett lastbilsflak med tillhörigheter. De klappade mig snart på axeln när jag bar åt dem, in i en lägenhet som hade behövts röjas på all den smuts och bråte som låg kringspridd. Men där fanns ingen tid till det, de kunde inte stanna längre där de var. Jag blev bjuden på vatten, och de bad mig att berätta vad jag ser när jag kommer hem. Men det finns inga ord som kan beskriva all den förödelsen dessa människor tvingas återvända till, det måste upplevas. Och det finns inga ord som kan beskriva den utsatthet och utanförskap från världssamhället dessa människor lever i. Men måtte det inte behöva upplevas av fler innan vi förstår att frånta människor deras mänskliga rättigheter inte kan bidra till tryggad säkerhet för andra. Och att förneka andra människor deras värdighet inte är värdigt fria och upplysta människor.

Charlie

 

Donasjoner

Donasjonskonto:

1503.18.33598 

Kjøp sjømil!

Kjøp "Eventyret med Estelle"

Bli medlem!

Kunstlotteri

Annonser